Detta inlägg kommer ta en tid för mig att skriva men för er kommer det antagligen gå fort att läsa. För mig kommer detta inlägg vara jobbigt för er kanske det bara blir att läsa igenom, men inte för alla.

Just nu, och för en tid innan och antagligen en tid framöver så har jag haft det jobbigt i livet. Ingenting som har att göra med min familjesituation och sådant utan en sak som är tungt för mig. En sak som sitter som en klump i mitt bröst, en sak som får mig att ibland börja gråta, en sak som gör det ibland svårt för mig att vara den jag brukar vara, eller den jag "brukade" vara.

För ungefär ett år sedan så åkte min familj och jag hit där jag är nu för att bli "granskade" av kyrkan där min pappa nu jobbar, för att se om min pappa skulle kunna börja som pastor här. Nån månad eller några månader innan åkte min mor och min far hit för att kolla om det överhuvudtaget kändes intressant att söka till en assisterande pastor tjänst i Karlskrona eller inte. Dagen då dem berättade detta för mig att dem skulle hit och kolla så kändes det som att allt rasade inom mig.

Jag gick då sista året på gymnasiet och hade fått många otroligt fina och underbara kompisar som jag älskar och även under sista året av gymnasiet så fick jag tillbaka kontakten med min kompis Linnea. Jag och Linnea tappade kontakten under ett år då vi knappt pratade med varandra, vi var oense om saker, vi tyckte olika saker och vi hade "missuppfattat" varandra väldigt mycket vilket gjorde att vi väldigt snabbt gled isär. Det fanns även andra faktorer men det behöver jag inte dela med mig av här. Men som sagt var så fick vi förra året tillbaka våran underbara kontakt och det är jag lycklig för! Linnea är den kompis som jag har känt längst i mitt liv.

Alltså så fick vi tillbaka våran underbara vänskap under sista året på gymnasiet. De vänner jag hade i skolan kom jag också närmare, speciellt tre stycken Camilla, Caroline och Therese. Det är några fler jag hade som nära kompisar i min klass men dem 3 var dem som kom allra närmast, det var dem jag kunde lite på till 100, de va dem som jag kunde prata med om allt var skit och jag bara ville gräva ner mig någonstans.
Camilla blev min bästa kompis, vi båda har små svårt att prata om saker som är jobbigt i våra liv, men vi förstår varandra ändå, det räcker med att vi säger att allt e piss just nu.

Sen har jag även 3 kompisar från grundskolan, Sara, Sofia och Jenna, vi har hållit ihop sen 7an då vi började umgås väldigt mycket vilket blev mer och mer och vi var hemma hos varandra nästintill varje dag. Dem är fina dem.

10 år sen (11 år sen i år) så flyttade min familj från Linköping, jag hade väl inte fått några så där jätte nära vänner där förutom Maritha, Maritha var min ängel, hon var min idol, hon var allt för mig. Hon tog hand om mig när det vart jobbigt hemma. Hon fanns där för mig och min familj alltid. Hennes hem kändes mer som hemma än hemma där mitt riktiga hem var, pga att jag var där väldigt väldigt mycket vilket gjorde att det var jätte jobbigt att flytta därifrån till Örebro. Det kändes som för mig som 8 åring att jag skulle aldrig få träffa Maritha mer, dem allra viktigaste för mig försvann när vi flyttade. Det tog flera år innan jag slutade gråta när vi åkte från henne, när vi hade besökt henne eller när hon var hemma hos oss. Jag grät och grät, hon var min styrka som nu bodde långt bort från mig, vi träffades inte varje vecka längre.

vi bodde 3 år i Linköping, innan Linköping bodde vi i Laxå, det är där jag spenderade mina första år i livet, som dagbarn hos min käre faster Lisbeth. Jag minns faktiskt inte hur det kändes när vi flyttade där ifrån, jag tror jag var för liten för att riktigt fatta att jag skulle bo nån annanstans och det var spännande för mig att flytta. Pappa hade bott 1 år i Linköping innan vi flyttade dit, så det var inte något konstigt för mig att flytta dit. Jag minns dagen vi flyttade att jag fick åka med i flyttlastbilen, det var jätte spännande för mig som var 5 år då, att åka lastbil var ju ett äventyr!

iallafall, som sagt var när mamma och pappa berättade att dem skulle kolla om vi skulle flytta ner till Karlskrona, en stad som låg 40 mil från mitt hem, tog jag det svårt. Jag ville inte visa först för mamma och pappa att jag ville inte flytta, jag klarar inte av att flytta. För jag visste att mamma behövde en ny start från hennes jobb och pappa behövde en förändring.

Jag hade blivit "varnad" ett år tidigare då pappa berättade att han blivit erbjuden att jobba i Karlskrona då, men tackade nej för att jag fortfarande gick i gymnasiet. Och nu ett år senare så fanns det inte mycket som skulle hindra honom från att säga nej. Min bror hade inget jobb, mamma var sjukskriven, jag skulle gå ut gymnasiet och hade inte ett jobb heller.

Att flytta från Örebro är bland det jobbigaste jag har gjort, att lämna mina vänner där och börja om på nytt här nere. Jag har aldrig känt mig så kluven för det lätt ju kul också att flytta hit men så fruktansvärt jobbigt. Jag vet inte hur mycket jag grät dem sista månaderna. Det kändes som om att det var sista gången jag skulle träffa dem.

Nu har jag bott här i drygt ett halv år, jag har fått nya bekantskaper, nya vänner. Jag trivs jätte bra men jag har en stor klump i mig som inte försvinner. Jag vill inte bo här, förstå mig inte fel! Jag trivs jätte bra och alla är jätte snälla men detta är inte mitt hem, hur mycket jag än vill göra det till det så känns det inte rätt. Jag saknar att bo i Örebro så sjukt mycket att det blir bara jobbigare för hur längre tiden går. Jag vill kunna träffa mina kompisar där varje dag, jag vill gå på stan med tessan, jag vill åka till marieberg med millan jag vill gå på bio med linnea. Jag vill ha valet att kunna ringa till nån av mina vänner där och bara säga "ska vi softa idag?" eller vad som helst! Jag vill vara i samma stad som dem, jag vill bo där. Mitt liv är i Örebro.

Jag saknar alla så otroligt mycket att det gör ont i mig, jag får så dåligt samvete för att jag vill bo där och inte här. För det finns såna underbara människor här jag oxå vill kunna träffa ofta.

Det är en stor klump i mig och jag vill göra allt för att bo i Örebro igen. Så ni som bor i Örebro kan väl hjälpa mig att hitta jobb där? för det är inte lätt när man bor 40 mil från staden att få ett jobb.

Nu vet ni hur jag känner, jag trivs här men det är inte riktigt mitt hem. Jag känner mig "ensam" fast jag inte är ensam. Det är en stor klump i mig som jag inte vill ska vara där.